Wednesday, May 16, 2007

^^^




Istället för emoinlägget som har syltat bloggen de senaste dagarna, har jag en nyinspelad emolåt. Den kommer att spelas upp hos Radio Sidekick (länk här bredvid) i kvällens program (20.00 - 21.30) där jag också kommer vara något slags gäst. Det är inte bara en fin låt utan också den sista traditionella Big Strong Union-låten. Jag har blivit ganska less på den där klassiska låtstrukturen som utövat så starkt inflytande på mitt spelande. Jag vill göra tokigare grejer. Som ni säkert förstår hänger ju inte radikaliteten på om man lägger ett jobbigt filter av brus i förgrunden eller skriker om, typ, avikande sex eller Cynthia Weber. Det är strukturen det hänger på. I bästa postmodernistiska andan kommer jag i sommar att dekonstruera Big Strong Union, avmytologisera det textuella anslaget och genomskåda dess inre hegemonier.
(Låten kommer på myspace, snart. Måste pillas och ommixas lite bara. Men lyssna på radion!)

Sunday, May 13, 2007

USA





Jag läser om Joseph Nye: s "Soft Power"; en amerikansk liberals våta drömmar om blå-röd-vitt världsherravälde utan hårdhandskar. Tesen är att den nuvarande administrationen satsat alltför hårt på "hard power", alltså militär makt, och ignorerat det som valfri rödvinskommunist skulle kalla kulturimperialism. Man kan inte bomba fram demokrati, däremot kan man sprida den genom att ta emot många utbytesstudenter, underlätta för amerikanska företag att ta sig in på främmande marknader (ehh...) och låta amerikansk kultur skölja över världen. Kriget i Irak, Guantanamo, etc, har allvarligt skadat USA: s mjuka makt och gjort omvärlden mindre benägen att omfamna de ständigt omnämnda men aldrig preciserade "amerikanska värderingarna". Nye har så klart rätt. Hans frågeställning är emellertid skrattretande snäv, implicit lurar hela tiden antagandet att USA är/kommer vara världens maktcentrum. Det är ett påstående som så klart bör problematiseras. Förvisso angriper Nye unipolarister som ohämmat förespråkar USA som agendasättare, men bara för att de skadar amerikansk soft power, inte för att en sådan maktfödelning skulle ha trista normativa implikationer. Jag ska skriva en recension av hela boken till skolan, den kommer jag länka till om det mot förmodan finns någon här som hellre läser om internationell politik än, säg, bitska kommentarer om dålig musik eller pseudofilosofiska betraktelser om buskar.

Friday, May 11, 2007

BTS


Min bror var här i veckan med sin ungdomliga entusiasm och gick på restaurang några dar. I onsdags såg vi Built to Spill, världens kanske skäggigaste rockband. På tåget till sthlm fanns det dom som menade att skäggig rock hör dåtiden till och att man inte ska fortsätta göra skivor om man är Doug Marsch. Sympatiska åsikter är inte per definition sanna. Som åldrad lofi-gubbe, high school drop-out, ölmage, etc, är man så klart glad att det fortfarande finns truckerkepsar därute som vill betala pengar för att höra ens gamla låtar. Dessutom råder allt som oftast missförståndet att musikalisk förändring har ett egenvärde. Förändring är så klart nödvändigt för att vitalisera populätlulturen, göra oss osäkra och vilsna och bygga vår identitet, men det finns liksom en gräns för när jakten efter det nya mest känns som en krampaktig pose. Den gränsen är ganska grovt passerad när identiskt klädda män dansar till samma låtar som förra helgen med skillnaden att nån tysk har lagt till ett töntigt blip-blop-ljud och skurit lite i basfrekvenserna, patetiskt väderkvarnsviftande mot konformism och normalitet. Built to Spill spelningen var bra, organsik, överraskande, vital. Osv. Väldigt lite musik jag sett live det senaste året kommer i närheten av de här skäggubbarnas dynamik, vilket så klart är sorgligt och hemskt, men också gör det ganska kul att gå på Built to Spill-spelning.

Wednesday, May 9, 2007

*


Jag sov så himla gott på tåget. Sthlm visade sig från sin fina sida, med tomatsås, pesto, öl, utbildningaradio, vasastan etc. Jag tror att det har med dunket att göra. Man behöver rytm i sömnen, dunket ger vilandet ryggrad. Jag var dock väldigt svettig då jag vaknade vilket känns pinsamt att säga. Förlåt.

Monday, May 7, 2007

Internt



Brosan har ju handlat ny anläggning, plasma-tv och ljud, specialbeställt, blir nog se hockeyn där med brosans polare, får se hur det blir. Var ju nere i bulgarien i somras med brosan, jävligt varmt var det, festade ju duktigt hårt, satt på rummet och grundade och sen ut, nån full hade däckat i trädgården, träffade en skitfin brud, hon fick min mejl, sa hon skulle höra av sig, får se hur det blir. Annars har ju brosan ny brud uppe i Västerås, har snackat lite löst om att åka upp å festa nån helg, hon har nån kompis som ä singel, de vill typ para ihop oss. Måste bara få ledigt från jobb. Jag gillar rätt bra å va singel, vara fri å sånt, förra helgen snackade jag skitlänge med servitrisen på Dubliner, skittrevlig tjej, det kanske blir nåt, hon har iofs pojkvän men brosan sa att det var lite struligt, får se hur det blir, hon kanske är öppen för att träffa nån ny, ska dit igen på fredag tänkte jag, brosan å hans polare tänkte ut å fira nu innan brosan ska ner till kosovo med FN-truppen. Etc.

Thursday, May 3, 2007




Några kvarter bort såg vi en tät gråmuddig rök sprida sig över Seved. Lönngatan var avstängd mellan Nobelvägen och Lantmannagatan för bilar men på trottoaren på andra sidan var det smockat av människor, de yngre höll upp sina mobilkameror och filmade och en brandman i kran sprutade vatten. Två ambulansmän stod och snackade skit så ingen verkade skadad, vilket möjligtvis legitimerade entusiasmen som spirade i mig. Man kände värmen från elden i ansiktet, att vara brandman måste vara ett av världens varmaste yrken. Jag har inte sett en brand så nära förr, lågor kan verkligen bli riktigt stora och de låter också. Inte som en brasa, brasor sprakar. Stora eldar väser hotfullt och jag tror de kan skrika med om man beter sig respektlöst.
Huset såg ut som något det arrangeras punkkonserter i och sånna arrangeras det måhända inte så många i Malmö nuförtiden. Enligt Sydsvenskan bodde det uteliggare i huset och jag tänkte "vad var det jag sa", för "uteliggare" var precis vad jag sa när någon frågade om det bodde nån i huset. Det skulle ändå säkert rivas. När vi kom till busshållplatsen hörde vi en äldre man säga "det är svårt att låta bli att tänka på rosengård" till en yngre man i keps. Med det menade han att det brunnit en massa på Rosengård den senaste tiden eftersom invandrare gillar att elda upp saker. I icke-invandrartäta delar av staden kallas fenomenet för pyromani.
Min kompis Erik Berg har en vacker blogg som ni måste titta på. Jag kan inte göra radbrytningar, skriv en kommentar hur man gör.

Tuesday, May 1, 2007

Y N W A



Det finns stunder då jag inte kan komma på något som får mig att tro lika mycket på samhörighet, solidaritet och kärlek som mitt fotbollslag. Världen har inte varit snäll mot mig de senaste veckorna, om man kommer från en dödligt tråkig hamnstad i norra england är sannolikheten ganska stor att världen aldrig kommer visa dig nån vänlighet. Det finns stunder då jag inbillar mig att det betyder något för dessa överbetalda stjärnor jag håller på, att massorna kan bära fram sina spelare med sin vackra sång om att du aldrig går ensam, oavsett stormen, mörkret och de oöverkomliga hindren. Det är väldigt svåra ord att tro på nuförtiden. Men idag gav mig Liverpool FC och den fantastiska publiken på Anfield nittio minuter i en lite vackrare värld, där kollektivet kan skjuta allting framför sig med sin vilja och sin kärlek. Morgondagen inleds 08.00 med undervisning i finansiell ekonomi, jag kommer att hata varje nyliberal sekund av det. Men det enda som kan förändra verkligheten är drömmarna.

...




Jag träffade Martin och Lotta i demonstrationen. Martin hade fått lappar utdelade av Iranska Kommunistpartiet, Irakiska Kommunistpartiet, Västsaharas befrielseallians och Kurdiska Kommunistpartiet. 1500 demonstrerade, däribland jag, 25 år gammal student vid lunds universitet, timvikarierande undersköterska, bandmedlem, svensk, europé. Jag började inte engagera mig i vänstern för att den var mot krig, men så är det: Vänstern hatar krig. Det hölls många tal om krig i Irak, Palestina och (det förestående) i Iran, typ alla talkörer handlade också om det. Det är viktigt men viktigt och intressant är olika saker. Jag har svårt att fatta hur folk kan ställa sig upp och jubla när talaren sagt "folket i Irak får äta smulorna från den rikas bord" eller "nyliberalismens krighets fungerar bara i teorin men inte i praktiken". Det hade varit sjukt gött om någon nån gång hade kunnat säga nåt som överraskade, som lärde en något eller som stimulerade. Den politiska högern i Sverige är en anti-intellektuell och idélös sörja, det finns faktiskt plats för visioner som säger något mer/annat än att en mur ska rivas, en bro inte ska byggas, en president är dum i huvet etc. Vänsterns största problem är att den känner sig gammal; ovillig att anpassa sig till informations/konsumptions/det postmoderna/2000-tals-samhället, men trött på sina egna talkörer om arbetarklassens kampenhet (Martin: "det borde heta kampsegment"). Första maj är i första hand alltså inte politik, utan tradition. För jag gillar verkligen att gå i de där tågen, sjunga de där ramsorna i huvet, hälsa på folk, lukta på kubanerna som luktar korv för svensk-kubanska föreningen säljer korv. En massa söta tjejer också. Om jag kan hoppas på något så är det att den samhörigheten i sig är en politisk sprängkraft. Inte för att den tillhör mig, vänstersnubbe med band, utan för att den bara går att förklara som ett resultat av att våra liv levs med andra i första hand, och oss själva aldrig. Att tillhöra en grupp, en definierad enhet avskild från resten, är nog det säkraste/viktigaste tecknet på vår mänsklighet. Jag älskar första maj och socialismen. Rent konkret leder sänkt a-kassa till lägre löner och det bör omdelbart byggas en massa bostäder, hyresregleringen bör avskaffas och ersättas av riktiga bostadsbidrag. Etc.