***

Apporopå liberalismen av idag, eller bristen på den; spinoff 1, spinnoff 2.
Inatt har jag utöver de vanliga arbetsuppgifterna läst personaltidningar och stängt av pipandet på en säng som med ojämna mellanrum börjar låta som ett dataspel. Klassiskt nattjob mao. Det är en ny snygg säng som säkert skulle kunna vara perfekt för personen som ska sova i den, men som ingen tar tag i att fixa. Min amatörpsykologiska intuition säger mig att ganska få av mina överordnade hade pallat sova särskilt länge i en säng som börjar pipa sisådär 30 ggr varje natt.
Tidningen jag läser heter SPANING och är till för "dig som arbetar eller vill arbeta inom vård och omsorg". Det är en trevlig publikation, snygg layout, välskrivna texter, "spännande" perspektiv. Problemet med såväl ovan nämnda säng som tidningen SPANING är de verkar komma från en annan verklighet än den jag ser här. SPANING gör sitt bästa för att lyfta fram varje tänkbar positiv aspekt av vårdyrket, det förekommer alltså inte våld, löneutveckling, deltidsarbete, sjukskrivningar, bajs eller andra otrevligheter i den. Däremot finns en finfin artikel om hur "Parisa skapade ökad trivsel" genom att få till en "vi-stämning" på arbetsplatsen. Om inte pipet hade tagit mig tillbaka till verkligheten hela tiden hade jag nästan trott att jag arbetade i en Disneyfilm. I de två nummer jag har läst så handlar nästan varannan artikel om chefer, dessa skriver också ofta trevliga krönikor eller betraktelser om vården som sådan. Det är också ganska flitigt med artiklar om vidareutbildningar och kompetensutveckling, vanliga undersköterskor lyser dock med sin frånvaro. Om man nu vill locka folk till vården - som är en grym arbetsplats i vissa avseenden, löner, deltidsanställningar och bajs till trots - så kanske man skulle sikta på att förmedla mer än bara ett gäng enhetschefers upplevelser och perspektiv. Att försöka förändra bilden av vården som nåt slags offentligägt omsorgsgetto är så klart skitviktigt. Alla LSS-boenden jag har jobbat på har faktiskt gett fantastiska välfärdstjänster. Men SPANING blir ganska förminskande mot dom som inte vidareutbildar sig, tar sina vårdtagare på spännande läger eller genomför ett festligt projekt. Det finns ju också dom som bara deltidsarbetar, som försöker få tiden på jobb att räcka till att göra det som göras måste (och dit hör inte jag denna natt, det erkänner jag), som inte hinner genomföra de där festliga projekten på grund av underbemanning och som mest av allt vill ha en skälig lön för sitt slit. Kanske skulle det till och med vara en bättre strategi, om man nu bekymmrar sig för återväxten, att försöka öka antalet heltidsanställningar och höja lönerna istället för att göra en glossy reklamtidskrift som ändå inte lurar någon. Men vad vet jag, kanske har jag helt missförstått hur sängen fungerar.

-

Den här artikeln påminde mig om saker jag saknar från 90-talet. Kanske allra mest mig själv som sjuttonåring, övertygad om att skillnaden mellan kärlek och ensamhet kunde vara ett blandband med rätt mix av Belle and Sebastian, Pixies och Go-Betweens.
En del minnen bygger upp oss. De blir kvitton på hur vi förändrats men också på det som vi inte kan förstå oss själva utan. Det är alltid människor för mig. Låtar om dom som lärde oss vilka vi var. Jag hittade ett sånt därnt blandband när jag flyttade för ett tag sen, från en gammal vän. Jag fick det i studentpresent och varje låt skulle säga mig något. Jag lyssnade på det igen, sex år senare, och kunde fortfarande inte höra vad hon ville ha sagt, men låtarna på bandet är kvar. Till skillnad från hon som jag fick det av.

!!!

Jag ska villigt erkänna att jag inte pallade följa presidentsvalet i Frankrike någi vidare nogrannt. Med svansen mellan benen upptäcker jag nu yrvaket hur europeisk högerpolitik kan se ut 2007.

Sarkozy vann valet på en vid det här laget välbekant blandning av marknadsliberal ekonomisk politik och konservativ människorsyn. En av de mest centrala kampanjpunkterna var hårdare tag mot invandare. Ett axplock; för att bli medborgare i Frankrike kommer man vara tvungen att skriva på ett kontrakt vari det bland annat ingår ett antal preskribtioner för hur barnuppfostran går till. En bra förälder förväntas lära sina barn ett visst språk (franska) och en viss uppsättning värderingar (franska värderingar, vad nu det är). Om den franska statens representant anser att kontraktet inte följs förlorar imigranten kontroll över social- och barnbidrag. Ansvarig för hela reformationen är Brice Hortefeux, minister för integration och nationell identitet. Alltsammans syftar till att nyttiga och välutbildade invandrare (gissa vilka omständigheter dom kommer från) ska välkomnas på bekostnad av inte så välutbilade och inte så nyttiga (och gissa var dom kommer från). Det är kanske läge att understryka att det är Frankrike, liberalismens hemland, vi pratar om och inte Sverigedemokraternas valmanifest.

Det finns tre tydliga skiftningar i Frankrikes förhållningssätt:

1) Liberalt blir konservativt. Den nya franska integrationspolitiken har mycket lite med liberalism att göra. Förvisso har Frankrike en komplex politisk historia som långtifrån varit entydigt liberal. Men att staten dikterar hur uppfostran ska gå till är trots allt oliberalt på typ nordkoreansk nivå. Alltsammans bygger på det tämligen explicita antagandet att samhället så som det är måste försvaras. Samhället skapas alltså inte av de fria och autonoma individer som lever i det. Resonemanget blir dessutom svårt att tänka sig utan en radda generaliserande föreställningar om utomeuropeér, för det är självklart inte belgare eller norrmän som gör att en minister för nationell identitet behövs.

2) Frankrike har alltid varit ena jävla nationalister och ganska ofta fruktansvärt självcentrerade sådana. Men de har knappast saknat självförtroende. Frankrike är Voltaires, Constants och Montesquieus hemland. Deras värderingar har ju varit bäst i världen sen 1700-talet och har knappast behövts försvaras, istället har man gjort sitt bästa för att pracka på puckade lokalbefolkningar i kolonialländer sina idéer (läs Babar för att friska upp minnet från gymnasiets historielektioner!). Det är symptomatiskt att (pseudo)liberalerna 2007 ropar på inskränkningar av precis de friheter hela deras idétradition bygger på för att slå tillbaka hotet från öst (ja, hotet kommer alltid från öst om man lever i västvärlden). Jag fick lära mig att Frankrike har en historia av öppen flyktingpolitik, man såg det som en naturlig del av den franska idétraditionen. Idag överger man öppenheten för att skydda de "franska värderingar" som i praktiken redan är förlorade då statliga ämbetsmän bestämmer vem som uppfostrat tillräckligt franskt för att förtjäna bidrag.

3) Där Frankrike alltså tidigare ansåg sig manifestera sin värdegrund i politisk handling (vilket en hel del algerer med gott minne nog skulle ifrågasätta) ser man sig idag som ett objekt som måste försvara sig mot "främmande" kulturer. Istället för att vara kulturskapare är man i första hand ett passivt offer för invandrarnas ödeläggning av det franska.

Alltsammans är så klart helt sjukt. Men också intressant och väldigt talande för hur den politiska högern förhåller sig lite överallt nuförtiden. Svenska Folkpartiet - som under Bengt Westerberg vägrade debattera med Ny Demokrati - har ju gått till val två gånger om på en politik som väldigt mycket ser ut som just Ny Demokrati. Minus drickabackarna. Folkpartiet är så klart fortfarande ett "liberalt" parti. Frihet, liksom. Det är ju gött. Och det är svårt att säga emot, för visst är "frihet" gött. Men också ett ord som ekar mer och mer tomt för varje gång det upprepas. Den som någon gång vistats i samma rum som en bok om liberalism lär vara chockad över hur idétraditionen monterats ner och reducerats tills inget vart kvar. Det enda vi får veta om högerns frihet är att den till varje pris måste försvaras med medborgarkontrakt, språktest, buggning och invasioner av muslimska länder. Innehållet i det som ska försvaras verkar ingen intresserad av att prata om. Leijonborg och dom andra har suttit med osthyvel och hyvlat bort skiva efter skiva av principer och teori från liberalismen. Kvar är bara en fattig skalk som man, om man tittar väldigt noggrant, kan skymta ordet "frihet" på. Och en brunaktig kupa för att skydda skalken från "flugorna".

...

Nån av de sista dagarna i skolan den här terminen lämnade en kursare över en DN-kultur med en stor bild på en exakt likadan kofta som jag hade på mig. Artikeln handlade om skämmigheten i att vara medelklass. Kan det här vara lösningen på problemet? Ingen mer ironi/postironi och inga mer ansträngda diskussioner om "vad TTA egentligen menar"?
Hur som: jag lyssnar numera bara till namnet "Black Dick".

***

En av 1900-talets stora konstnärer. Se rytmen, den behärskade men lekfulla kontrollen, de i minsta detalj utstuderade och känsliga rörelserna, frisyren, benen. Han får mig att tro på kärleken.

...

Shit, jag var ute på altanen och fick något slags sentimental chock som antagligen förorsakades av att jag är övertrött. Det blev ljusare och ljusare och jag tänkte "gud vad stilla det är, så vackert". Att vara vaken och nykter mitt i natten en fredag känns som att ha en stor hemlighet, man tänker saker som sovande och fulla inte kan.
Klockan på den här sidan funkar inte, men det är mitt i natten när jag skriver detta. Jag jobbar.
Att jobba natt på helgerna är sådär. Inga arbtsuppgifter blir roligare av att tänka på alla fulla kompisar som dansar eller sitter på trevliga uteserveringar. Mitt klassiska förhållningssätt är att lägga mig till med en martyrartad intellektualism som brukar resultera i ett ganska fanatiskt nätläsande av DN Essä. Inatt har jag till exempel läst en finfin artikel om John Rawls, 1900-talets största liberala samhällsfilosof. Artikelförfattaren förbiser dock en hel del kritik som Rawls teori om rättvisa inte riktigt kan hantera. Framförallt om hur problematiskt det är att definiera frihet som "frihet från förhinder". Enligt en sådan definition kan folk vara fria, dvs oförhindrade, trots att deras frihet är betingad av andra människors godtycke. Jag är nog lite för trött för att formulera något intressant om det nu.
I nästa vecka är jag ledig. Jag ska spela musik och ge er lite seriös matlagning.

***

Nattens irritation: hur borgerliga politiker envisas med att kalla vänsterblocket för "kartell" (med varierande prefix). Det är så pinsamt uppenbart att någon "smart" partistrateg/konsult/tankesmedja ligger bakom konceptet. För det ter ju sig knappast sannolikt att den inte så lite individualistiska högern unisont börjar använda begreppet som en annan grå kollektiv massa utan anledning. Men vem tror dom att dom lurar? Tja, sannolikt ganska många. Det här är nämligen "mediestrategi", "förmågan att kommunicera ett budskap". Nyckelegenskaper för politisk framgång enligt de flesta partistrateger/konsulter/tankesmedjor. Och kanske en orsak till att över 60 % av malmös gymnasielever säger att de inte vill vara med och påverka politiska beslut som rör deras kommun. Eftersom politiken förefaller vara ett landskap som totalt dränerats på ideologi, engagemang och allt annat som har med verkliga känslor och upplevelser att göra. En artificiell reklamvärld. Jag fick lära mig i skolan att man skulle bry sig och värna om demokratin etc. Det mest irriterande faktumet är att jag ska behöva irritera mig på det intellektuella kalhygge som är den svenska liberalismen 2007 , istället för på min brist på inflytande över samhällsutvecklingen.

...

Två frågor; 1) vilka är alla dessa ynglingar i skejtkläder som åker från Gustav Adolfs-torg till Limhamn och pratar bam margera-engelska med varandra men köper bussbiljetter på skånska, och 2) har man blivit konservativ när man ifrågasätter om inte det här med ehh... "häng" på brallorna hinner passera anständighetens gräns både en och två gånger innan hela dödskallen/fuckyou-tecknet/rutmönstret syns på boxershortsen?

YDRL

Precis när jag visste vad låtjäveln behövde började datorn gnägga. Min pappa stormade upp för trapporna och förbjöd mig att fortsätta. Jag respekterade men ställde mig inte bakom hans beslut, låten är halvklar och ligger på myspace. Den är inte speciellt spännande, men varför ska musik vara det alla gånger? Jag har iaf gjort en del andra grejer i dagarna som jag kommer jobba vidare med. Det kommer bli vansinnigt, jag lovar.

Imorgonnatt blir min första på jobb för sommaren. Man får gärna ringa och ge mig filmtips eller vad som helst som gör det lättare att hålla sig vaken.

---

Jag är hemma i Jönköping och spelar in nya låtar. Jag har haft en massa planer på hur det ska bli och vad jag ska göra med de här sångerna. För en gång skull så blir det faktiskt lite som jag tänkt mig. Det kommer nog något på myspace i veckan. På vägen hit så läste jag avundsamt TTA-intervjun i nya sonic på tåget. "Avundsamt", eftersom att på ett ungefär alla jag känner samtidigt laddade för spelningen på Jeriko. De avslutar intervjun med att be om att bilderna, där de posserar i tenniskläder, ska få "tala för sig själva". Exakt vad var det bilderna skulle säga? TTA i tenniskläder 2007 är ju verkligen Rolling Stones i skinnjackor när som helst, det är så väntat att jag verkligen verkligen hoppades att de hade blivit tvingade. Så var det alltså inte. Nåja, spelningen var enligt mina närvarande vänner "lysande", vilket för övrigt är precis vad min far skulle säga om Stones på Ullevi. Igårkväll var jag hur som helst på skogsrave i en hemlig dal i Jönköping. Man cyklar till lampladan sen följer man ljudet, som någon sa. Vi tog cyklarna vid halvtvå-snåret och massor av mygg dog när man cyklade på dom. Hela dalgången var raveljud, laser och rök och Vättern var som en gammal tant; stilla och lite misstänksam. Ravemusik är ju en styggelse, men fan va fint det var att sitta där på stock med en massa (möjligtvis påtända) okända människor och förstrött kasta sten på vattnet.