Om frågan alla frågar

Många förefaller ställa sig frågan ”vad är det som händer med Malmö?” nuförtiden. Sakerna man syftar på är svåra att förklara, komplexa samhällsfenomen utan uppenbar historia, men å andra sidan självförklarande: folk blir skjutna, dör, döden behöver inte förklaras, döden är uppenbar och en gåta på samma gång. I frågan ekar också en föreställning om den farliga staden i vidare mening: rånen, våldet, segregeringen, den misslyckade integreringen, kulturkrockarna som vissa säger. Någon måste göra något, men vad ska man göra? Alltsammans kan härledas tillbaka till ”socioekonomiska faktorer”, det fattar alla som någonsin hört en expert uttala sig på TV, men det förefaller mindre troligt att en radikal omfördelningspolitik kommer dyka upp inom det närmaste.

Jag är själv rädd. Tidigare har jag inte tänkt på detta som ett politiskt fenomen, utan som mina högst privata neuroser. Men den åtskillnaden rämnar när hela samhället framstår som neurotiskt. Jag upptäcker att det inte bara är jag som klickar fram kartor över ”den senaste tidens skjutningar” i Malmö. Andra Malmöbor säger att de gör samma sak. Döden kanske inte kan förstås, men i alla fall projiceras på en karta. Den blir hanterbar i den tysta fråga som kartan tycks ställa: är jag säker där jag bor och rör mig? Så skalar man bort de andra frågorna som man kanske borde ställa istället.

När skyddsvallen inte längre går att upprätthålla, när de ”socioekonomiska faktorernas” konsekvenser hotar den egna säkerheten, upptäcker man att man har gått i en cirkel: man är tillbaka vid tystnaden efter frågan: ”vad är det egentligen som händer med Malmö?” För de flesta Malmöbor är det här en helt ny känsla, att vara osäker. Men svaren man så desperat verkar leta efter hamnar ofta ingenstans.

Ett sätt att närma sig Malmös situation är att ta en helt annan utgångspunkt: säg att människor inte bara påverkar hur samhället ska vara, utan att samhällets organisation också påverkar vilka människorna blir. Inte som en lera två händer formar till en figur, utan som tusen fingrar knådar samtidigt, till synes slumpmässigt, samtidigt som leran själv spjärnar mot och släpper efter. Även om det inte finns en övergripande koordination, så kanske det finns något slags logik, en antydan till ett mönster i lerklumparna vi blir. Ett sätt att börja leta kan då vara att försöka titta på några enskilda avtryck på oss och börja ställa frågor kring vad som har satt dem där, vad de är ett avtryck av.

Diskussionen om barnets skola. Dilemmat att barnet kanske hamnar på fel skola – en skola som man hittar skottlossningar på om man googlar. Den skolan vill man inte att barnet ska gå på. När man inte har ställt sig i kö i tid till en bättre skola får man skuldkänslor. Man målar upp scenarier om hur barnet inte kommer att lära sig läsa, inte få den uppmärksamhet det behöver, börja umgås i fel kretsar och hamna snett. Vad kommer denna skuld ifrån, eller snarare, vems skuld är detta? I just det här samtalet: förälderns. Som så klart gör allt för sitt barn. Men avtrycket på lerklumpen ser inte ut så om vi tänker efter. Underförstått är att ansvaret för att hamna på rätt skola är en individuell angelägenhet. Det faktum att det finns rätt och fel när det gäller skolor är en effekt av en väldigt politisk fråga, precis på samma sätt som det subjekt som klandrar sig själv för att ha slarvat med valfriheten. Istället för att se ett gemensamt problem, ser man ett personligt misslyckande.

Vi uppmanas att göra ett val, vilket grundas i en föreställning om att det finns kvalitetsskillnader mellan olika skolor, vårcentraler och så vidare, annars hade ju inte valet spelat någon roll. Det här faktumet kan ibland maskeras bakom retoriska figurer av typen: ”det handlar inte om att välja en bättre skola, utom om en skola som passar den här individen bättre”. Nåväl, av någon anledning förefaller vissa grupper i samhället, vi kan kalla dem ”medelklassen och uppåt”, tycka att bättre för individen = många barn av samma etniska och socioekonomiska bakgrund som en själv. Det kanske börjar med att några av föräldrarna som brukar träffas och dricka kaffe medan barnen lekar väljer Ribersborg, snacket börjar gå i Rörsjöstadens lekpark, de som från början inte var så oroliga börjar bli, de kanske också skulle välja Ribersborg? Kvar blir en massa barn vars föräldrar inte lägger ner samma energi på att fullgöra valfrihetens plikter. Det kan gå alldeles lysande för de här barnen, men statistiskt sett så kommer barn som kräver mer tid, energi och mindre klasser, att vara överrepresenterade. Vilket så småningom gör föreställningen om de bättre och sämre skolorna till en självuppfyllande profetia: tvärtemot hur behoven fördelas så kommer klasserna att vara större och resurserna mindre bland de barn som inte har föräldrar som ställer sig i kö i tid. Vilket gör att googleresultaten för de här skolorna framstår lite mindre som en slump och lite mer som konsekvenser av de subjekt vi formats till.

Medborgaren nuförtiden förväntas vara aktiv, välja det som passar, välja rätt och ta konsekvenserna. Vi har ett individuellt snarare än ett gemensamt ansvar för välfärden. De som har mycket resurser, ekonomiskt och kulturellt, kommer generellt att lyckas bättre med att välja rätt. Ett till synes otidsenligt sätt att benämna fenomenet är ”klassamhälle”, men vem vill vara den som sprider dålig stämning? Detta skriver in en annan geografi ovanpå skottlossningarnas, geografin över bra och dåliga skolor, över bra och dåliga områden. Det är ett avtryck på oss: vi är inte i det här tillsammans.

Kort sagt: vilka vi är när vi betraktar vad som händer med staden går inte att isolera från hur staden – samhället – är organiserat. Vi är i något avseende gatorna vi går på och utan att vi vet om det har vi ett svårt behov av andra lösningar än att välja att gå någon annanstans på natten, på säkrare ställen. En vän berättar att en hitflyttad kollega har frågat om det är farligt att bo på en speciell gata, en gata med mindre bra rykte. Jag skulle inte själv gå där på natten. Men man vill inte vara den som spär på Malmös dåliga rykte, man skäms för att säga att det finns platser i stan man undviker. Instämmande nickar, vi anar vilka politiska krafter det finns i rädslan, ingen jag pratar med vill väcka dem. Var och en ritar sin egen karta över staden, vissa sätter en ära i att deras har färre svarta zoner. Det antyds att osäkerheten som folk känner är ett svenskt, inskränkt, småstadsfenomen, någon känner någon som har bott i Atlanta. Ett samhälle måste vara skadat när elvaåringar rånar folk med tjugo centimeter långa köksknivar. Medianarrativet om den farliga staden är inte den skadan, men kanske saltet som strös i såren efteråt, ytterligare en loop i cirkeln av overklighet som lägger sig över staden.

Rädslan som vi inte får känna, men som folk känner ändå. En produkt av hetsen och det uppskruvade läget så klart, men indikativt för något annat. Det blir väldigt påtagligt här, hur staden skriver in sig i våra kroppar. Hur vi undviker somligt, oftast utan att tala om det, hur folk förefaller vända sig om lite oftare. Vissa måste förvisso bo på de här platserna, men det talar vi inte om. Bostadsköerna minskar med marknadshyror. Fler poliser gör staden tryggare. Det finns för många vapen.

Och det stämmer kanske. Men vi blir inte tillfredställda, vi förstår fortfarande inte vad som har hänt med staden vi bor i. Samtidigt som samhället uppmanar oss att ta ett individuellt ansvar för välfärden, så krävs det gemensamma lösningar. Mindre vapen är kanske bra, men roten till alltsammans finns inte där, vilket man kan påpeka och vifta med de ”socioekonomiska faktorerna” igen. Surrealistiskt blir det när Betatrice Ask besöker Malmö med Kungen i släptåg, de har samtalet med polisens spaningsledning. Inte ens de tomma gesterna är ofarliga, för vad ska vi egentligen tro när Kungen kommer för att visa sitt deltagande? Att vi är en scen i samma odemokratiska och absurda fars som monarken har spelat de senaste åren?

Problemet är kanske inte bara att vi inte kan lösa ett antal brott, eller minska klyftorna i staden. Problemet kanske också är att vi inte har ägnat oss tillräckligt mycket åt att granska hur vi har blivit människor i en stad med klyftor, människor som i sin tur gör klyftorna större, hur vi gör avtryck på gatorna i utifrån fingrarna som format våra skor. Det verkar som sagt osannolikt att en radikal omfördelningspolitik kommer dyka upp, men varför? Vad är det som gör att denna, och en del andra, politiska lösningar verkar omöjliga? När alternativen till hårdare straff och fler poliser exkluderats från vad som är politiskt möjligt, står alla som vill någon annat handfallna, vad vi kan göra är att sätta barnet på rätt skola och hålla oss borta från Seved – enligt DN det närmaste laglöst land som finns i Sverige.

Tidningsartiklarna efter mordet på 15-åringen på Rosengård rapporterade om en småkriminell ungdomsgangster, inte barnet han var, rubrikerna ekade av Flashbacks standardkommentar: självsanering. Det finns för få röster som försöker skrika något annat. Jag vill se en väg ut.